Athena

Ska jag skrika, ska jag skratta, ska jag gråta?
Jag vet va jag igentligen borde göra. Men jag gör det aldrig. Fråga mig inte varför.
Men snart borde man kanske ta saker i egna händer. Men jag vet också att jag på något vis inte vågar. Jag är för feg. Jag är inte den jag va för och det vet jag om. Men bakom mig själv och bakom den man ser fins hon som en gång försvan. Det gäller bara att locka fram henne igen.
Det känns för jävligt när jag ser mig själv i spegeln och ser inte den jag en gång va. På en gång försviner jag i mig själv och går där ifrån.
En gång i tiden va jag centrum på en fest. Nu gömer jag mig i hörnet och vägrar va med på kort som jag en gång älskade.
En gång i tiden kunde jag gå fram till vem som hälst och fånga deras uppmärksamhet.
Nu ser dom mig inte ens.
För skrattade jag och fick alla andra att skratta med mig. Nu försviner mitt skratt nestan lika fort som den kom.
Tänk så mycket ett själv förtroende kan göra när man inte trivs med sig själv.

Nu vet jag hur andra kännde sig när man blir lite störe och när kroppen inte är som den en gång va.
Man ska nog inte vara så säker på att man är lika snygg hella livet.
Jag ska aldrig ta något för givet. Har lärt mig det nu. Men det finns saker som man inte vågar ge upp.

Just nu känns det mästa lite svart. Men det är ju ändå livets gång.

Ska fan försöka kommer tillbax till den jag vill vara.