Athena

Solen lyser in genom det stängde fönstret. Ser att man måste göra rent där. Men glädjen för att göra något i detta hus har försvunit.
Igentligen skulle jag villja göra i ordning köket och slänga allt skit som inte ska vara där. Men tanken står mig att jag snart kommer flytta här ifrån så varför slänga saker som jag kanske måste ta med mig. För när jag väl drar så finns det nog inte så mycket saker kvar här ändå.
Fans så mycket jag ville göra här. Massa saker att köpa in och en massa saker som skulle bort. Men nu fins bara tanken av planer kvar. För något sånt kommer inte att ske nu.
Och planer på att köpa en lite pool till Nikita som hon kunde bada i här bakom huset kommer inte häller att hända.
Eller att få njuta av kvälls solen med ett glas vin med vänner här i sommar medans Nikita springer runt på gräs mattan. Blir både deppig och ledsen när tanken slår mig. Villket är nestan hella tiden.

Allt som man hade fins inte längre. Det är när allt försviner som man inser hur mycket det bättyde för en.

Men jag ska lova mig själv och Nikita, att fina kärleken där man känner att framtiden fins. Och viljan att leva med någon som vill leva med mig.
Jag kommer lova Nikita att få resa som familj och uppleva många ting.
Och ett hus man känner sig trygg och säker i med en trädgård att få springa på när hon vill.
Och jag ska försöka lova Nikita att aldrig mer få känna sig splitrad och ledsen nå mer.
En vacker dag kommer det att ske.
Men just nu står man på ruta ett.
Där man inte har något alls. Där allt känns hopplöst och för jävligt. Och det spelar ingen roll hur man försöker göra. För det tänds inget hop för någon som är så dyster. Som ändast ser på allt så fel. Utan att ens försöka.
_______________________________________________________________________________________________

Det är inte mitt fel att det vart så här.
Och det vet du om.
Men att göra sig av med problemet utan att igentligen lösa det kommer inte att bli bättre för dig.
För jag tror inte att problemet är det som igentligen är det största.
Problemet ligger nog mer hos dig och i ditt huvud som igentligen måste lösas.
Men det är ditt val. Och ett val som du kommer att få leva med.
Jag hoppas att du blir lycklig när allt är klart och allt med oss är slut.
Du är en underbar människa. Annars hade jag aldrig älskat dig i så många år.
Men du bär ett skall som är riktigt hårt. Och får andra att känna sig osäker.
Jag gillade va jag har sätt desa dagar då du inte varigt så hård.
Det har fått mig att bete mig anerluna och måt bättre.
Men så kommer jag på...
Att det ingte kommer att vara så.