Athena

Jag vill och jag önskar att jag snart hittar mitt hem. Ett hem där jag vet att jag vill bo ett tag. Och där ingen annan en mig själv kan bästema när jag vill ge mig av och flytta.
Ett hem där jag känner efter en resa är skönt att komma hem till. Men när ska jag finna något sånt?

För inte så länge sen när jag gick igenom dessa dörrar här, läste jag tyst texten som står tydligt ovanför öppningen mellan hallen och vardagsrummet...

... HEM LJUVA HEM ...

Log ofta för mig själv och tyckte att den passade så bra där.

Men nu när jag ser på texten som jag för älskade, undrar jag ofta om jag ska packa ner den i en kartong och göma skiten.
Det gör på någovis för ont att läsa orden som nu inte längre stämer.

Och vår städningen som igentligen skulle behövas här har jag ingen lust med att göra. eller lust finns det. Finns så mycket man borde kasta och för mycket som tar platts. *snyft* Jobbigt att tänka så nu.
Varför kommer man på saker att göra här nu när det igentligen inte finns någon mening med allt????

Känner att det värkligen kliar i mina fingrar, vill fixa och dona. Men tänker inte göra det här och inte nu.
Vill inte få det finnare, och jag vill inte få mig själv att trivas här igen när jag ändå kommer ge mig av.

Känns så jävla tungt, vill skrika, vill gråta och förstöra allt som jag gjort här.
Jobbigt när man tänker tillbax på tiden då jag hittade detta hus, bokade tid för visning och alla ideer man haft, och ideear man gjort klart tillsammans.

En stor jävla klump i halsen som värker och vill ut. Men jag ska inte gråta.

Jag ska som du hålla en mask.

För detta är ju va vi vill